Det finns många nyhetsartiklar från företagare och färre som jag sett från arbetssökande (eftersom enligt mig, politiker lyssnar mera från pengahavande företagare än på fattigarbetslösa), där de klagar om att till tjänster de annonserar, då dränks de i bokstavligen tusentals ansökningar, en oignorerbar andel därav från folk som inte kan rimligen utföra jobbet, inte kan flytta till jobbet, eller av annan anledning inte vill arbeta inom det jobbet.

Gemensamma nämnaren är Arbetsförmedlingens arbetssätt på att tvinga arbetssökande att söka till alla jobb, annars blir den arbetssökande utan pengar, kritiseras.

Ikväll var det första gången som jag fick prata med någon, i detta fall min väninna, som var öppen med att hon söker till jobb där hon inte alls kan det.

Hon är utbildad djursköterska i Malmö, och enligt henne var hon tvungen att söka apotekarjobb i Kiruna. (Var det inte ett fall där en kirunabo-apotekare skulle utvisas? Får säga till henne att den tjänsten är återsatt.) Av någon anledning, fastän väninnan förklarade för mig att hon inte ens kan någonting om mänskliga apotek, ska hon få intervjutid någon gång denna veckan. Hon sa att, som med tre intervjuer till andra obehöriga tjänster förut, hon ska förklara än en gång till en till rekryterare att Arbetsförmedlingen slösar bägge deras tid och ork. Tack och hej.

Lockande att beskylla henne för det, men hon förtjänar inte det. Hon har varit kronisk arbetssökande liksom jag, trots att vi pluggat gott och har haft goda praktikperioder. Jag vill tro att hon vill söka till djurskötarjobb liksom jag till elektrikerjobb, men helt enkelt finns inte dessa jobb tillgängliga.

Jag kan rimligen anta att hennes ansökningar till veterinärtjänster i Skåne är utspädd i en hög ansökningar från folk som kan ingenting om droger och djursjukdom likväl från folk med högutbildade fast opassande master från KTH från hela riket. Vad är mellanmannens lösning? AI-tillverkade logiktester och ett till bemanningsföretag! Till dig arbetsgivare som dränks i 1000 ansökningar, ha AI sålla ut ansökningarna! Så länge "lediga jobb" siffran är hög hos Platsbanken, kan staten fortsätta beskylla oss arbetssökande som lata bidragstagande parasiter, istället för att erkänna att det faktiskt finns få jobb, och att Arbetsförmedlingen inte hjälper med det, om inte bara förnedrar arbetssökande och frustrerar seriösa villiga arbetsköpare.

Vi arbetssökande bör organisera oss emot Arbetsförnedringen genom arbetsköparna. Tvingas vi söka utanför vår kunskap, eller/och jobbet orimligen kan betala för flytt till någonstans med bostadsbrist (tex baristajobb i Visby), då kan vi säga det rakt ut i ansökningarna att Arbetsförmedlingen hade tvingat oss. Det fortsätter det som redan sker att faktiskt behöriga dränks ut, men det får arbetsköparna klaga mera mot Arbetsförmedlingen.

Eller har ni annat förslag?

Här har man kört 6h ner i landet för att hjälpa tjejen flytta till ny lägenhet. Första natten på gästparkeringen så ryker mina extraljus som jag har kämpat med att installera.

Blev mörk körning hem de 6h tillbaka upp igen..

Inte förbannad att pengarna försvann, mer över de risker som kommer tillbaka som skulle vara ett minne blott.

På ett medlemsmöte i vår BRF kom förslaget att göra om gästrummet till förråd. Det hade bara varit bokat fyra nätter förra året. Rimligt att diskutera, vi behöver mer förvaring också.

En nyinflyttad granne frågade hur bokningen fungerade och fick svaret att det stod på hemsidan. Jag kollade av ren nyfikenhet. Sidan är från 2015 och hänvisar till en person som flyttade för flera år sedan. Priset där skiljer sig från det på anslagstavlan. Ingenstans står hur man får tag på nyckeln.

Det går att boka, visade det sig, men man ska kontakta en annan person än den som står angiven. Några som bott här länge visste precis hur. Två andra trodde att rummet slutat hyras ut.

Jag har hjälpt till att få upp aktuell information och ett par bilder. Det behövdes inget nytt bokningssystem, bara rätt uppgifter. Vi får väl se om någon faktiskt vill använda det nu.

Jag hoppas vi väntar med beslutet tills vi sett hur det används med fungerande information. Ni som har gemensamma lokaler i era föreningar, har ni lyckats få igång användningen igen? Eller är gästrum en sådan grej som låter bättre än den fungerar i praktiken?

I helgen var jag hemma hos sambons föräldrar och åt middag och det är för mig varje gång en otroligt fascinerande upplevelse. Hon kommer från en väldigt positiv, varm och stöttande familj. Om hon sa att hon funderade på att börja jobba 50% för att satsa på att bli trollkarl, flytta till djungeln för att ta hand om sengångare eller något annat ovanligt så skulle de nog vara stöttande. De har också en väldigt vänlig inställning till de flesta och jag hör dem sällan prata illa om någon. Man är på gott humör när man går därifrån.

Jag däremot kommer från en familj med föräldrar som har en negativ inställning till nästan allt. Det är inte några extrema grejer, men det finns nästan alltid en lågintensiv negativitet där under.

Typ

Någon berättar om en utbildning eller jobb de sökt.

”Jaha, det låter jobbigt. Du är väl inte intresserad av det/bra på det? Varför ska du göra det?”

Någon berättar om något de ska göra. Gå på en konsert, resa eller vad som helst.

”Det låter jobbigt. Är det så roligt att man måste göra det? Jag skulle verkligen inte velat göra det”

Jag började fundera lite på hur detta har format en. Själv så känner jag att jag blivit ganska dålig på att berätta om tankar och idéer jag har för min partner då det under uppväxten var så ovanligt att få positiv respons.

Så jag blev lite nyfiken, ni som växt upp med väldigt negativa föräldrar, hur har det påverkat er?

This is actually my first time posting here. I know the chances are very small, but there’s a memory from Sweden that has stayed with me for a long time.

In January 2024, I had only been in Sweden for about a week. One morning, I was on a pendeltåg heading toward Uppsala C, somewhere around the Huddinge/Älvsjö area, when I noticed a guy sitting nearby with headphones on, listening to music and reading a very thick book.

I remember him looking out of the window every now and then, and there was something about the whole scene that felt so peaceful and beautiful. It was winter, Sweden was still completely new to me, and somehow that moment became one of the memories I still associate most strongly with the country.

I was getting off at Stockholm City while he was staying on the train, and just before I left, I finally worked up the courage to ask what book he was reading. He smiled, was incredibly kind, and let me take a photo of the cover. It was John Locke’s An Essay Concerning Human Understanding.

It was such a small interaction, but I still remember how warm and kind he seemed. I think that moment is part of the reason Sweden ended up becoming so special to me.

And every now and then, I still wonder if he ever finished that enormous book.

If you ever happen to see this and recognize yourself, feel free to send me a message here. No pressure at all — I’d just be happy to say hi properly this time.

And if not, I’m still glad that such a small moment became such a lovely memory for me.

Recept för den som vill ha: https://saltsomsocker.se/supersaftiga-kanelbullar/

Jag skriver detta inlägget då jag är i en tuff sits som skär mig i hjärtat.

Jag har en 17 åring katt som jag älskar med allt jag har.

Däremot så är han inte samma katt han varit tidigare. Pågrund av artros så ligger han bara och sover hela dagarna, och han har till och med svårt att ändra position i sängen. Han har tappat en hel del muskelmassa och är super mager. Hans andning är lite ansträngd.

Förr så pratade han konstant, spann och gosade, men nu när jag ser honom så känns det bara som att jag är självisk. Samtidigt så känns det fel att dra han till veterinären fram och tillbaka.

När vet jag om det är dags? Jag känner mig som en mördare, på ett viss, om jag gör detta. En del av mig vill bara vända på huvudet och låtsas som att allt är bra. En del känner att jag inte gör allt jag kan: att vi kan åka till veterinären igen även om han blir rädd där, och göra mer tester.

(Jag har mejlat veterinär redan om en eventuell bedömning, men tyckte bara det hade känts tröstande med svar från andra som varit i liknande situation)

Mannen svettas mycket och hans kläder (särskilt träningskläder och kallingar som ofta blir drypande blöta) verkligen STINKER, särskilt när de legat och göttat sig i tvättkorgen i någon dag. Alltså stanken är så vidrig att jag inte kan lukta på dem utan att vara nära på att kräkas. Jag överdriver inte. Klöks alltid när jag av misstag råkar känna lukten, även efter tvätt om än att den då är lite vagare.

Och denna lukt gror verkligen in sig och försvinner inte efter de tvättats. Och då använder jag redan egengjort sköljmedel på ättika som ska vara så bra för att ta bort lukter i kläder. Finns det något man kan göra för att få bort lukten? Det hade varit trevligt om hans kläder kunde lukta gott efter tvätten.

Ni som har liknande problem, har ni hittat en lösning? Bör jag dubbla mängden egengjort sköljmedel eller låta kläderna bada i ättika innan tvätt?

Gick med pappa till centrum i helgen. Det är ungefär 800 meter från hans lägenhet, en sträcka han alltid har gått utan att tänka på det. Nu krånglar knäna och han behöver sätta sig en stund halvvägs.

Vi kom fram till att det finns flera bänkar på torget, vid lekplatsen och inne i parken. Men längs själva vägen finns ingenting. Han satte sig till slut på kanten av en låg mur, vilket gick bra tills han skulle upp igen.

Jag har bott där i flera år och aldrig ens lagt märke till det. Har mest tänkt på bänkar som ställen där man äter glass eller väntar på någon. För honom avgör de faktist om han vill gå ut eller stanna hemma.

Det behöver inte vara någon ny mötesplats med planteringar och belysning. Bara en vanlig bänk längs en vanlig gångväg. Iallafall en där man slipper ta en omväg för att vila.

Finns det sådana hos er? Jag blev nyfiken på om det här är något man tänker på när bostadsområden planeras, eller om sittplatser mest hamnar där det redan finns något att göra.

Stalkade tidigare klasskamrater från gymnasietiden. De flesta har antingen tagit examen från universitet eller är inne på sista terminerna.

Känns verkligen som man slösat bort dessa fem åren sen man studenten. Att man ligger efter alla andra. Detta har gjort mig lite stressad.

Är det någon mer som känner så här?

Misstänker att jag börjar närma mig den så kallade väggen. Någon slags total utmattning.

Ni som varit där, hur började ni märka det på ert jobb?

Själv så känner jag att det börjar bli svårt att ta tag i arbetsuppgifter. Saker som jag borde göra skjuts upp. Ett mail som måste svaras på? Tar det sen. Ett möte som måste bokas. Tar det sen. Jag upplever även någon slags önskan om att någon ska påpeka detta så att jag får ett bra tillfälle att helt enkelt säga upp mig, vilket jag faktiskt vill.

Alltid varit en person som tar stort ansvar, så detta känns ovant.

Jag blir lite nyfiken för hur ni som varit där började märka av detta i jobbet?

Igår rensade jag hemma och hittade 6 st paraplyer som aldrig kommit till användning. Själv behöver jag bara ett paraply, så istället för att låta de samla på sig damm hemma eller slängas/säljas tog jag med alla när jag skulle köra till affären.

När jag körde hem letade jag efter folk ute i regnet som saknade paraply eller var dåligt klädda för vädret. Stannade bilen och tog ner rutan och frågade om de ville ha ett paraply. De tackade och gick vidare.

När jag hade 1 paraply kvar att ge bort såg jag en kvinna i min ålder komma gåendes med ett trasigt paraply i handen. Vinden hade gjort sitt med det.

Hon blev så otroligt glad och jag erbjöd även att ta hennes gamla paraply och slänga det åt henne så hon slapp bära det hem.

Då skedde något oväntat! Hon introducerade sig själv och frågade vad jag heter. Sen stod vi där i typ fem minuter och pratade med varandra. Och hon frågade efter mitt nummer! Det var jag inte beredd på.

Det började regna mer och hon nämnde hon bor en bit bort, ungefär 20 minuter till fots. Då frågade jag om hon ville ha skjuts och hon sa ja. Hon hoppade i passagerarsätet och var helt dyngsur för att hon hade gått i ungefär 15 minuter med det trasiga paraplyet innan.

Vi pratade och jag körde henne hem. Och från ingenstans har jag nu en dejt nästa helg. Vad hände där liksom? Ville bara dela ut några paraplyer och nu har jag lärt känna en kvinna istället. Hon är väldigt fin dessutom.

Har inte dejtat på tre år och hade gett upp på dejtinglivet efter att ha försökt med alla appar tidigare. Så detta var en positiv överraskning. Under dagen har vi lagt till varandra på Instagram också och chattat.

Det var en bra start på helgen. Ville skriva om händelsen men har inga att dela det med så det fick bli här. Det är första gången jag skriver här så vet inte om det är rätt ställe.

https://www.sydsvenskan.se/malmo/fyra-laserattacker-flera-skanska-orter-inom-loppet-av-en-timme/

Som frågan lyder - hur mycket matchningar får ni på olika dejtingappar? Skriv gärna ålder, kön och om ni anser vara snygga.

Gör en högst ovetenskaplig studie.

Min mamma bad mig lämna tillbaka hennes reservnyckel. Då upptäckte vi att den på min nyckelknippa gick till huset hon flyttade från 2014. Jag har burit runt den hela tiden och tänkt att den kunde vara bra att ha.

Den hon faktiskt ville ha låg i en låda hemma. Där finns också en till en gammal replokal och två som ingen i familjen kan identifiera.

Det är ju igentligen bara att lämna tillbaka eller slänga dem, men varje okänd nyckel känns som något man borde spara tills man kommer på vad den går till. Bandet la ner för nio år sen så den nyckeln behöver jag väll knappast längre.

Har ni koll på era, eller bär fler runt på flera gamla adresser?